måndagen den 8 februari, dog en ut dem bästa jag känner. min farmor var bäst bäst bäst, och den starkaste jag känt.jag kan inte förstå att du är borta.
jag skulle ju hälsa på dig imorgon? jag skulle ju köpa hemmets och vindruvor?
du och farfar har alltid varit en så jävla stor del ut av våra liv. vi har gjort och upplevt så mycket. det finns liksom inte att du är borta.
jag har inte riktigt förstått det ännu fast att jag hade stod för bara någon timme sen och kramade din iskalla hand.
det har inte gått en ända dag då du inte hatt ont dem senaste 30 jävla åren.
jag kommer sakna din skräniga röst och ditt gnällade på farfar.
jag kommer sakna dina sms 50 gånger om dagen. jag kommer sakna ditt skrynkliga lilla ansikte som för ingenting sken upp alltid.
hur fan ska det gå nu? det är du som alltid hållt oss samman, det är du som alltid har satt oss i första hand alltid alltid.
jag var ju hos dig i torsdag och åt med dig och farfar? hur kunde detta hända. detta är det värsta som kunde hända.
jag älskar dig så jävla mycket och jag kommer sakna dig varje jävla sekund och minut för jävla alltid.
min lilla lilla farmor. föralltid i mitt hjärta
jag lovar att vi ska ta hand om farfar.
du slipper ha ont nu farmor.

vila i frid <3
älskar dig så det gör ont.

/ din sofie